Vägen till insikt

Här; http://vagentillinsikt.blogspot.se/

Jag vet, men jag har inte haft någon som helst vilja eller lust när det kommer till att skriva. Nu känner jag att jag vill fortsätta. Om inte annat för att kanske ge tröst till någon som sitter i samma sits som mig. Eller i alla fall få dem att känna sig mindre ensam. För det vet jag att jag gjorde. Länge. Inte ensam för att jag inte hade vänner eller närstående som fanns där för mig, utan ensam för att de (hur mycket de än ville) aldrig kunde förstår hur jag mådde och mår. För att det inte går att förklara allt som händer i kroppen och i huvudet. För bara en som har gått i samma skor kan riktigt förstå.

 

Allt i hopp om att jag kanske kan hjälpa en enda människa.

Himlen har fått ännu en ängel. Den 15/5 somnade min älskade moster in. Saknaden är obeskrivlig och det gör så ont att jag känner mig tom. Denna sång hade hon själv valt till sin begravning.

 

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det gav mig två ögon
Och när jag dom öppnar
Kan jag klart urskilja det svarta från det vita
Och högt däruppe himlens mantel strödd med stjärnor
I mängden människor, den Som jag älskar

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
De har gett mig hörsel
Som i all sin vidhet
Fångar natten och dagen
Syrsor och småfåglar
Turbiner, hammare, ett hund skall och ett ös regn
Och röstens ömhet hos den som jag älskar

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig ljudet
Och hela alfabetet
Så att jag fick orden
För tankarna jag tänker
Moder, vän och broder
Ljuset som upplyser
Den karja väg min älsklings själ ska Vandra

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det gav mig lång vandring
För så trötta fötter
Jag gick genom städer
Genom djupa vatten
Över stränder, berg, i Öknar och på slätt land
Hem till ditt hus och dina Gröna ängar

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gav mig ett hjärta
Som i grunden darrar
När jag ser på frukten av det hjärnan skapar
Och det goda så långt borta från det onda
När jag ser in i dina klara ögon

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan
Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Dom två ting som skapar alla mina sånger
Och mina sånger som är era sånger
Och alla sånger som är samma sånger
Och mina sånger som era sånger
Och alla sånger som är sanna

Samtal mellan mig och en närstående:

Jag; Jag orkar verkligen inte. Jag är så himla trött.
Närstående; Vad tror du jag är då? (sagt med mkt syrlig och bagatelliserande röst)

Suck.

Första natten på otaliga månader som jag sovit gott. Som en klubbad säl faktiskt. Fått nya sömntabletter av läkaren. De ska tydligen fungera bra tillsammans med min anti-depp medicin. Läste upp listan på biverkningar på nya medicinen för Daniel igår och vi skrattade gott. Jag har redan alla "biverkningar". Sjuk humor man har, bokstavligen. I dag känner jag mig lite "borta" och som om jag skulle vara bakis-hungrig. Nu sitter jag och dricker en kopp kaffe och hoppas på att "nyktra till" så att jag kan åka och handla. Det sköna är att jag inte känner mig det minsta stressad heller, ingen ångest över att "måsta hinna" något. Jag har ju hela dagen på mig. Det är så jag känner och det är en skön känsla.

Livet känns jävligt genom-gött för första dagen på länge. :)

Lite så det känns. Sliten och trött som tusan är jag. Gårdagens möte var fruktansvärt jobbigt. Både p g a situationen i sig, men även för att cheferna var ännu mer idiotiska än jag kunde föreställt mig. Jag grät en hel del. Inte hysteriskt utan i långsamma stora tårar. Hela timmen. Det enda positiva som kom ur mötet var det stöd jag fick av min handläggare från Försäkringskassan och min läkare. De var helt underbara och var helt fokuserade på mig och hur jag mådde. Jag stod även upp för mig själv när närmsta chefen påstod att jag aldrig trivts med någon av de uppgifter jag fått utföra(?!). Ni som känner mig väl, vet att det är så långt från sanningen som man kommer.

I dag är jag ganska slut på. Det är en hel del ångest i kroppen och många tankar som snurrar. I dag tänker jag vila, sticka, dricka te och ta en promenad. I morgon väntar ett besök hos beteendevetaren, och jag är glad att jag valde den tiden. En dag för att landa och sedan kan jag få bearbeta allt som sagts och hänt på onsdagen.

Läkaren ska ringa i slutet av denna vecka eller början på nästa och boka in en tid med mig. Vi ska prata om vad vi kan göra för att jag ska må bättre. Fokusera på just det och inte att jag ska kunna jobba igen. Han pratade om eventuell ändring av medicinering och kanske något mot min ångest. För första gången i mitt liv säger jag inte emot. Jag vill bara må bättre.

Nu är dagens första tekopp uppdrucken och jag känner verkligen för att göra en ny.

Jag vill bara tacka mina "systrar", både genetiska och själsliga, för att ni är så otroligt underbara och omtänksamma. Jag kunde inte ha bättre systrar omkring mig. Oavsett hur nära eller hur långt ifrån ni bor mig så känner jag alltid att ni står vid min sida.
Ni är världens bästa och jag är så tacksam att ha er i mitt liv.

Möte med f-kassa, två chefer, jobbets personalplanerare och läkaren kl två idag. Börjar få riktig bra med ångest nu. Vill bara att det ska vara över. Jag vet inte alls hur jag kommer att reagera. Men jag gissar på att det inte kommer att bli vackert och med antingen ilska eller tårar, eller båda.

Spänningshuvudvärken är på gång också. Tänk på mig idag.

Ge mig styrka.

I bland får jag en känsla av att allt känns så overkligt. Det känns som om allt är en dröm. Det känns galet att tänka sig att jag snart varit hemma i fyra månader. När jag gick hem trodde jag väl inte att jag skulle vara hemma riktigt så länge. Jag trodde nog som många andra i min närhet att kanske en eller två månaders vila skulle ordna det här. Nu sitter jag här efter fyra månader och undrar hur länge till jag behöver för att läka.
För jag vill inget hellre än att läka, både kropp och själ, och kunna gå vidare i mitt liv. Jag vill så mycket med min framtid, mitt privatliv dvs. Vad gäller framtiden för "karriär" och arbete har jag inte den blekaste aning längre om vad jag vill eller önskar. Min självkänsla har tagit en rejäl törn, det inser jag. Det är nog därför jag nu ifrågasätter mina tidigare framtidstankar om studier och arbete. Jag ifrågasätter så mycket vad gäller vad jag kan, vem jag är, vad jag vill och mycket mer.

Chefen ringde just. Orkade inte svara. Han/hon lämnade ett meddelande på mobilsvar där han/ hon sa att han/ hon ville höra hur det var med mig och att jag gärna fick höra av mig. Annars skulle han/ hon ringa senare. Saken är den, jag klarar inte av att prata med chefen. Det här är första gången han/ hon hör av sig sedan 2/1. Jag är så arg att jag nästan gråter. Hjärtat hamrar på mig och jag fick igen trycket över bröstet efter det här. Jag kan nästan svära på att chefen bara hör av sig för att det är avstämningsmöte i slutet av mars.
Jag vet inte hur jag ska klara av att ha kontakt med han/ hon. Allt jag vet är att jag inte klarar av att prata med han/ hon. Och det här gjorde att en hyfsad dag där jag kunde känna lugnet komma, helt plötsligt vändes till ångest, hjärtklappning och ngt jobbigt. Så jobbigt att jag nu vidarekopplat min telefon så att alla samtal går till mobilsvaret.

Går och gömmer mig under täcket nu för att återkomma en annan dag.