Vägen till insikt

Det är så det känns. Inget är som jag är van det.

Jag brukade vara: glad, kreativ, effektiv, positiv, fysiskt stark, full av liv, tålmodig.

Jag är nu: okoncentrerad, trött, orkeslös, instabil, lättirriterad, full av värk, ingen uthållighet i något, kort stubin.

Jag är en skärva av mig i en främlings kropp.

Vaknade kl 02.20 med ett ryck och ett häftigt andetag. Sedan var hjärtklappningarna igång igen, ångesten likaså. Jag försökte med avslappning, valeriana och en kopp te. Inget har hjälpt, tankarna fortsätter snurra efter gårdagen och jag ligger vaken och stirrar i taket. Så nu sitter jag här vaken och klockan är 06.00.

Blev lovad i tisdags att jag i lugn och ro skulle få återhämta mig till i januari. I dag träffade jag en läkare (ej ordinarie tydligen) som tyckte att jag skulle rycka upp mig, talade mest om sig själv och inte verkade ha läst journalen alls. Han tyckte för övrigt att jag skulle börja med yoga och att två veckors vila skulle räcka. Två veckor!!! Så det är all sjukskrivning jag får så länge och jag känner mig ännu mer stressad än förut. Jag har varit gråtit otaliga gånger sedan läkarbesöket och tårarna ligger precis under ytan hela tiden. Magkatarren är igång igen dessutom på grund av detta.

Jag måste ringa till beteendevetaren i morgon och fråga vad som hände. Förklara hur jag upplevde besöket och hur jag mår/mått efteråt. Att man ska behöva kämpa så förbannat när det är det sista man orkar...

De ringde just från företagshälsovården. Varför det har tagit så lång tid för dem att ringa upp beror på att min chef varit på kurs och därför inte svarat i telefon (!). Vad f-n! Behöver jag säga något mer för att förklara varför jag blir arg på min chef?

Hur som helst så ska jag få träffa en läkare redan vid lunch i dag för att få mitt sjukintyg. Kanske kan jag börja repa mig och slappna av efter det.

Kl 09.16

Kvinnan som jag pratade med i går på företagshälsovården sa att hon skulle ringa senare under dagen när hon pratat med min chef. Inget samtal kom. Så jag vaknade tidigt i morse efter en natt med hemska mardrömmar och alldeles nervös för att jag inte hört något än. En massa "tänk om" snurrar i mitt huvud och jag känner hur paniken växer. Jag kan inte gå tillbaka nu! Jag orkar inte ens varar vaken mer än ett par timmar innan jag är helt knäckt och förstår ingenting. Hur ska jag då kunna jobba i en miljö där jag måste bolla fem arbetsuppgifter, hela tiden vara i rörelse, svara i två telefoner och samtidigt hålla koll på bilder från flera övervakningskameror?!

Paniken växer...

______________________
Kl 17.08

Sitter fortfarande vid telefonen men en god väns samtal och lite vänligt skäll från sambon har lugnat mig. Nu är jag "bara" på min vanliga nivå av stress istället för på gränsen till panikattack. Ska ringa dem i morgon och fråga vad som dröjer. Mest för att lugna mig själv.

I bland känns det som att personer i min närhet inte förstår hur jag mår trots att jag är öppen och ärlig med det. Det känns som de bagatelliserar hur jag mår och tror att jag kommer att må bättre om någon vecka eller så. Det gör ont att inte bli förstådd när man för en gång skull är ärlig om hur man mår.

Sambon är hemma och sjuk vilket driver mig stundvis halvt till vansinne. Jag behöver tystnad, lugn och ro medan han tittar på TV:n på hög volym. Jag behöver få vara ensam men det är svårt när man inte kan få vila utan att bli störd av action-filmer. Jag känner mig som en gnällkärring när jag hela tiden ber honom sänka ljudet på dator eller TV:n. Det är bara det att ljud stressar mig så otroligt just nu.

Jag fick träffa en beteendevetare på företagshälsovården i dag. Hon var helt underbar och det var så skönt att ha någon som verkligen lyssnar och förstår. Hon varnade mig för att jag skulle bli trött efter vårat möte, men inte trodde jag att jag skulle bli omänskligt trött resten av dagen. Har tagit min tillflykt till sovrummet där jag sitter i sängen med ryggen mot väggen, täcket över mig och katten hopkurad i mitt knä. Det sista var år sedan det hände. Det gör mig glad i allt.

Företagshälsan ringde halv nio. Kvinnan som ringde var mycket sympatisk och det kändes som att hon läste av hur jag mådde bara över telefon. I morgon halv nio har jag tid hos henne. Hon sa att jag skulle få berätta allt i morgon och att jag skulle sköta om mig så mycket tills dess.

När jag surfade runt ännu en sömnlös morgon hittade jag en blogg skriven av en man som kallar sig Mumriken. På denna blogg ramlade jag över inlägget som jag länkat här nere. Att läsa hans inlägg var som att läsa något jag skrivit själv. Jag har läst inlägget flertalet gången sedan jag hittade det och nu även lagt till det som ett bokmärke. Det ger mig på något sätt tröst och förklarar för mig att jag inte inbillar mig. Mina problem och känslor är verkliga. Tack Mumriken.

Här sitter jag med bultande hjärta och en omänsklig trötthet. Jag vet inte hur jag kan förklara hur stressad jag blir av minsta ljud. Jag skulle helst vilja sitta med öronproppar hela tiden.
Jag var hos pappa flera timmar i går, precis som jag brukar när jag åker dit. Det tog inte mer än två timmar innan jag  var så trött att kroppen värkte. Trött som knäckt och inte som att jag behöver sova. Sömn hjälper inte. Jag lade mig på soffan ett tag och det hjälpte lite. Det gav nog med energi för att jag skulle klara av middag och sedan köra hem de 15 kilometrarna.
Jag märker att jag försöker vara "som vanligt". Hur gärna jag än vill det så går det inte. Fem minuter som "vanliga jag" och sedan tappar jag all tråden i samtalet och all koncentration.

När jag kom hem var jag övertrött och det kröp i kroppen på mig. Det tog minst en timma innan jag somnade och sedan en timma till när jag vaknade av att hela kroppen ryckte till. Sömnen infann sig sedanoch jag sov till kl sex i morse då jag vaknade igen. Klockan sju gav jag upp och steg upp för denna dag. Denna stress i kroppen och detta bultande hjärta  som håller mig vaken igen.  Nu sitter jag här och väntar på att de ska ringa från företagshälsan. Väntan känns evigt plågsam.

Jag vill inte vara själv, men ändå. Jag vill ha tyst, men längtar lika mycket efter att få vrida upp musiken i hörlurarna för att dränka tankar och stress.

Det här med att totalt bryta ihop börjar kännas allt mer som en daglig rutin. I går kväll förstod jag inte alls när min sambo skämtade om att jag fick fick faktiskt stiga upp och släcka lamporna. Först blev jag flygförbannad på honom och sedan när han förklarade att han skämtat bröt jag ihop. En klagande gråt likt när man sörjer någon. En gråt som är så kraftig att det inte går att andas rev i mig i en halvtimma innan jag lyckades lugna ner mig. En gråt exakt likadan som tidigare dagar. Om alla dessa tårar är vägen till att må bättre så blir den tuffare än jag intalat mig. Det värsta med dem är att jag inte vet varför eller när de kommer. Inte heller kan jag kontrollera mig själv när de kommer.

Att vakna okristligt tidigt på morgonen börjar också bli en rutin. Jag somnar sent för att sedan vakna kl fem första gången. Direkt kroppen börjar vakna så kommer också oron och ångesten krypande. I morse var precis likadan, fast nu blev jag tjurig. Så jag tvingade mig själv att koncentrera mig på ljudet av mina egna andetag. Ta mig fasen, det fugnerade! Sedan vaknade jag en gång i timmen och somnade om igen med samma metod fram till kl halv tio då jag steg upp.

I dag är det farsdag och jag vill så gärna till pappa. Samtidigt vill jag inte lägga sordin på stämningen med min egen sinnesstämning. Känner mig mer deppig och gråtfärdig idag och är rädd för att bryta ihop när jag ser pappa. Men jag vill dit.

Har nyss kommit hem från en visit hos min älskade moster. Jag kände verkligen hur jag inte orkade vara social. Min morbror som bor 30 mil härifrån var på besök. Han kommenterade ganska snabbt att jag verkade så trött. Jag skyllde på för lite kaffe.
Jag trodde att det skulle kännas skönt att få träffa lite folk, särskilt då jag alltid brukar vara på så gott humör när jag besökt min moster. I dag kände jag mig bara tyst och ganska tom. Nu när vi kommit hem är jag trött som tusan. Helst skulle jag bara vilja gå och lägga mig och sova. Samtidigt är jag inte "sov-trött" utan trött på ett helt annat sätt. Det känns konstigt då jag samtidigt vill ha lugnt och tyst har svårt att klara av just det. Det är just när det är lugnt som tankarna snurrar i huvudet.

Jag upptäckte när jag fick ett sms av en kollega i dag att jag blev jätte stressad bara för att hon för mig på något sätt är kopplad till jobbet. Hon blev sjukskriven i torsdags för utbrändhet och har tack och lov inte gått lika långt som mig. De talar sjukskrev henne tillsvidare heltid till januari. Om de säger så om henne, vad kommer de säga om mig? Jag är på något sätt rädd för vad de kommer att säga till mig, för då kommer det att blir så verkligt. Visst mår jag riktigt dåligt nu, men jag inser samtidigt att jag lever fortfarande mycket i förnekelse om hur jag (kropp & själ) egentligen mår.

Vaknade halv nio och kunde inte somna om. I går var det halv åtta. Jag som brukar kunna sova till halv tolv. Ingen ångest i dag men en krypande känsla i hela kroppen och en otrolig rastlöshet. Samtidigt är jag så otroligt trött i både kropp och själ. Hela kroppen värker, speciellt huvud och käkmuskler.
I går var jag mer tom med en värk över bröstbenet. I dag snurrar tankar och ord i huvudet snabbare än vad jag hinner med. Jag är så rastlös, men samtidigt skulle jag gärna sova bort hela helgen så att måndag kunde komma. Så att företagshälsan kan ringa så att jag får prata med någon.

Jag klarar inte mycket ljud och liv just nu. Känner riktigt hur stressad jag blir av tv:n eller när grannarna lever om som nu. Jag är så avundsjuk på sambon som ligger och sover så gott i sovrummet just nu.
Jag vill så otroligt mycket men orkar exakt lika lite. Att gå utanför dörren känns för ansträngande i dag. Just nu orkar jag inte ens lyfta eller koncentrera mig på stickningen.

En av mina bästa vänner har varit på besök i kväll. Det var skönt att prata om allt. Inser att jag inte orkar mycket. Jag försökte plocka undan lite snabbt innan hon skulle komma och jag blev helt knäckt efteråt.

Orkar inte med ljud just nu känner jag. Vill ha det tyst och lugnt omkring mig. Direkt ljudnivån blir för hög här hemma blir jag irriterad och otroligt stressad. Ska lägga mig nu. Har ont i huvudet och är riktigt trött. Känns som om jag har små gubbar som sitter och spikar nubb från insidan på huvudet.

I går jobbade jag hela passet med ångest och hjärtklappning. Jag gick hem tidigare, så fort jag bara kunde. När kollegan på nästa skift frågade hur det egentligen var ställt så brast allt. Tårarna rann nedför mina kinder och jag upprepade bara "jag orkar inte mer". Jag förklarade för henne hur jag mådde, en bråkdel i alla fall. Tårarna rann tillslut nedför hennes kinder också. Tillslut lugnade jag ner mig och tog mig ut i kapprummet där jag mötte sambon. Vid åsynen av honom började jag gråta som ett litet barn, återigen upprepandes "jag orkar inte mer" när han frågade vad som hänt.

Jag grät större delen av vägen hem i bilen. Väl hemma var jag mest tom och frusen. Vi hade ett långt samtal sedan när sambon kom hem. Jag vågade äntligen säga exakt hur jag mår. Han hade dåligt samvete för att han inte sett hur jag mått. Jag sa att det skulle han inte ha, för jag har nog varit ganska bra på att dölja det och inte säga något.
Jag somnade tillslut i går kväll med en sprängande huvudvärk. I morse vaknade jag halv åtta och ångesten slog till direkt. Det kryper i kroppen på mig och jag får kämpa för att inte börja hyperventilera. Det gick bara inte att ligga kvar i sängen.

Jag har kontaktat chefen och förklarat hur jag mår. Jag krävde även att få träffa någon på företagshälsovården. Vi får se hur snabbt jag får någon hjälp. Jag har hur som helst sjukskrivit mig i en vecka, vilket jag kan göra själv.