Vägen till insikt

Kanske är det som älsklingen sa "jag tror din förkylning är på väg bort, för nu verkar tankarna komma ikapp dig igen". I morse vaknade jag med ett ryck ur en hemsk mardröm. Det värsta med den att den kunde ha varit en vanlig dag på jobbet, och därmed väcktes många känslor och minnen till liv. I drömmen sa folk att jag sagt saker som jag vet att jag aldrig sagt, jag fick skit för sånt jag gjort och inte gjort, och ingen brydde sig om hur jag mådde. Efter en stund i vaket tillstånd kom tårarna, för jag insåg att min mardröm var min verklighet under mycket lång tid. Jag insåg också att det inte bara var jobbet i sig, utan hela atmosfären, som fått mig att må så dåligt och tillslut krascha.

Jag ifrågasätter om jag överhuvudtaget kan gå tillbaka dit. Bör jag verkligen göra det? Varför ska jag gå tillbaka till ett ställe där ingen lyssnar till vad jag säger (och ibland rent vänder ryggen till mig), där jag aldrig får ett tack eller något för det jag gör, där jag får skit för det jag inte hunnit och där mycket få faktiskt bryr sig om hur jag mår. Jag mådde riktigt dåligt på min arbetsplats i över ett halvår innan jag gick hem. Varje dag jobbade jag med otrolig värk i kroppen, men sprängande huvudvärk, hjärtklappning och yrsel bl a. Jag kan räkna på en hand de tillfällen som någon frågade hur det egentligen var ställt med mig. Detta trots att jag var tydlig med det (utan att gnälla) både mot kollegor och chefer. I dag har jag varit hemma i 65 dagar. Under denna period har en kollega hört av sig och frågat hur jag mår. Chefen har ringt tre gånger, då mest "för att man bör" (det hörs på rösten) och lika mycket för att kräva mig på ett datum för hur länge jag blivit sjukskriven. Detta trots att chefen pratat med företagshälsovården och frågat dem om jag blir förlängt sjukskriven och de sagt minst en månad till.

I dag känner jag mig ledsen. Jag känner det som om jag sörjer. Sörjer en arbetsplats som jag trodde skulle bli så bra, men som blivit en mardröm för mig. Sörjer den människa jag varit och som jag just nu tappat bort. Sörjer det liv jag vill ha, men som jag är så långt ifrån. Berget som jag klättrar på känns allt för brant i dag. Just nu vet jag inte vad min "väg tillbaka" är eller var den slutar. Jag hade en aning om vad den kunde leda till. Jag kunde ana ljuset långt borta i tunneln. Jag tänkte mig gå tillbaka till jobbet stark och frisk nog för att kunna gå därifrån mot ett nytt jobb och liv med höjt huvud. Nu undrar jag om jag någonsin kommer att sätta min fot där. Självkänslan är lägre än på länge.