Vägen till insikt

Jag vet, men jag har inte haft någon som helst vilja eller lust när det kommer till att skriva. Nu känner jag att jag vill fortsätta. Om inte annat för att kanske ge tröst till någon som sitter i samma sits som mig. Eller i alla fall få dem att känna sig mindre ensam. För det vet jag att jag gjorde. Länge. Inte ensam för att jag inte hade vänner eller närstående som fanns där för mig, utan ensam för att de (hur mycket de än ville) aldrig kunde förstår hur jag mådde och mår. För att det inte går att förklara allt som händer i kroppen och i huvudet. För bara en som har gått i samma skor kan riktigt förstå.

 

Allt i hopp om att jag kanske kan hjälpa en enda människa.